Intervjuserie med vardagshjältarna på Centralstationen, del 2 – Mariam Asghari

Intervjuserie med vardagshjältarna på Centralstationen, del 2 – Mariam Asghari

16 Okt 2015 19:35

Opinioner vänder, det politiska läget förändrats och rasistiska och populistiska partier försöker utnyttja den extremt svåra situationen som råder. Men alltjämt så fortsätter arbetet på centralen. Denna vecka träffar vi Mariam Ashgari, från SSU 127.

När började du engagera dig på T-centralen?

Det var en dag efter den ideella verksamheten började på T-centralen och volontärer började twittra att det akut behövdes volontärer och tolkar. Jag gick dit efter skolan och kollade vad som behövdes göras och var.

Hur ser en dag ut på centralen?

Människor åker med nattåg från Malmö som är framme vid sex tiden. Det är runt den tiden det är som mest brist på volontärer så då behöver man kolla efter tolkar, juridisk hjälp om det behövs akut, om dem behöver sjukvård eller hjälp med transport. Under vissa tider är det paus då man hinner göra mackor, städa och försöka fixa biljetter. Sen mot kvällen försöker man mobilisera så många som möjligt igen då nya människor kommer, ca 200. Oftast med Malmö tåget.

Om man vill hjälpa till, men inte riktigt vet hur; hur går man då till väga på bästa sätt?

Det är lätt i praktiken. Man söker sig till centralstationen. Men det som egentligen behövs mest är pengar. Jag rekommenderar att man swishar till ansvariga volontärer på plats så man vet att pengarna går direkt till människorna, t.ex. till någons biljett eller till matinköp. Att donera pengar till organisationer som Röda korset är också jättebra men där är behovet inte lika akut, då mycket av pengarna går till att organisera och bygga flyktingläger. Sen kan man också starta insamlingar för att samla in pengar. Du kan ha fester där du samlar in pengar och donerar till refugees welcome. Du kan baka och sälja bakverk. Det finns många sätt att hjälpa men man ska hjälpa till på det sättet man känner att man kan hjälpa till bäst på.

Visst har du hjälpt till mycket med tolkning? Hur har det varit?

Ja, exakt. Jag tolkar på Dari. Dem första frågorna handlar ofta om hur dem mår; om de behöver sjukvård, mat eller annat. Senare när dem har fått en chans att komma in i situationen och lugna ner sig kollar man vart dem vill åka; vissa har t.ex. släktingar i andra delar av landet eller i angränsande nordiska länder som man vill bo hos. Andra vill söka asyl i Sverige direkt på plats.

Den första jag hjälpte var en ung kille som ville söka asyl direkt. Han var jättestressad på situationen, var gråtfärdig och nära till att spy. Han ville bara komma ur situationen. Det kom fram att det var poliserna som gjorde honom nervös efter att ha blivit misshandlad och förföljd av Ungersk gränspolis och även dansk. Jag förklarade för honom att polisen är där för att hjälpa och se till att han kommer till myndigheternas boende om han vill det. Detta är bra men tyvärr funkar inte deras boenden längre; de är väldigt misskötta och den enda anledningen till att jag refererade till dem då var för att det gick bra i början. I samtal mellan personal på myndigheternas boenden och oss så har myndigheterna sagt att det är fullt och att ansvaret ligger på oss. När en myndighet säger så till en ideell organisation är situationen farlig. Men vi ser i alla fall till att alla har möjligheten att övernatta på något av våra boenden om dem vill det.

Har du något speciellt ögonblick eller möte från centralen som du vill dela med dig av?

En gång kom det en afghansk småbarnsfamilj. Dem hade en liten flicka, hon kan ha varit tre, fyra år kanske? Föräldrarna hade inte ätit något alls och flickan hade inte fått äta ordentligt, hon hade inte haft några leksaker alls under resan och inte fått göra det barn ska få göra. Det var under en av mina första dagar. Någon hade kommit och donerat leksaker kvällen innan och vi gav några till flickan. Hon blev jätteglad och ville inte släppa taget om dem. För mig kändes det som att leksakerna symboliserade det första hon kunde hålla kvar i på länge, något som inte togs ifrån henne. Hon hade precis kommit från Afghanistan där hennes hem blivit förstört och hennes vardag stulen från henne. Sen fick föräldrarna mat och utstrålade också en nyfunnen typ av trygghet. Hela situationen var väldigt fin.

Anser du att ert och Refugees welcomes engagemang har påverkat mediabilden och den allmänna opinionen?

Jag tror det. Det har tvivlare den ideella verksamheten, som ansett att det hindrar myndigheternas arbete. Och så kan man också tycka men samtidigt är det ju för att myndigheterna inte gör sitt jobb som vi överhuvudtaget behöver stå där på centralen. Men jag har fått intrycket att den opinionen vänt till den positiva på många sätt desto längre det ideella arbetet har gått. Det är bara att kolla hur långt vi har kommit. Idag har vi kontakt med staden för att öppna ett nytt boende i ett samarbete mellan de två parterna. Så långt har vårt arbete gått. Man har pratat om att det ideella arbetet i sig har varit ett wake-up call för oss och för resten av Sverige men det är vi som blivit myndigheternas wake-up call.

Du är ju medlem i SSU, men är inte aktiv på centralen som parti-politisk aktivist. Vad tycker du att SSU kan göra mer i den situationen som råder?

Alltså… Den största oron som jag märker i människor som anländer till centralstationen är när den första gången är när dem berättar om att dem blir tvingade att lämna fingeravtryck i Ungern och Danmark och undrar om det kommer att bli problem att söka asyl i Sverige p.ga. det. Det jag tycker är att vi måste verka för att avskaffa Dublin förordningen och även ta ställning genom att gå ur Dublin förordningen helt och hållet på vägen dit. När människor kapar av sina fingrar och inte vågar gå till myndigheterna för att undvika att få sina fingeravtryck registrerade är det något som inte är okej. Att vi inte som förbund står för att lämna Dublin förordningen tycker jag är absurt. Vi pratar om att rasera Eus murar men inser inte att denna sjuka förordning är en av byggstenarna.

Avslutningsvis; har du någonting du vill skicka med till distriktet och till dem som läser den här artikeln?

Att börja med i varje rum en befinner sig i att alltid undvika att prata om dessa människor som kostnad, volymer och siffror. Jag försöker faktiskt att överhuvudtaget undvika ordet flykting. Det är människor som är på flykt. En massa svenskar emigrerade förr i tiden till Amerika, skillnaden mellan
dem svenskarna och dem som kommer hit är att dem som kommer hit nu inte har ett val. Man kanske vet detta men faller till att prata om det på det viset ändå när media avhumaniserar situationen oavbrutet. Börja bilda opinion, börja skriva debattartiklar, ta upp det under samhällslektionen, detta är en solidaritetskatastrof och det enda sättet att motverka den är genom just det; solidaritet.

Simon Normark, SSU Västerort