Gabriel och Ellinors 1-majtal

Gabriel och Ellinors 1-majtal

1 May 2014 15:00

Idag på 1 maj talar SSU:are runt om i landet. Det gör självklart SSU:s ordförande Gabriel Wikström och förbundssekreterare Ellinor Eriksson också. Gabriel talar i Stenstavik och Östersund och Ellinor i Boden och Luleå. Här kan du läsa talen. Det talade ordet gäller.

Gabriel Wikströms 1-majtal

Jag får ofta frågan hur det gick till när jag blev socialdemokrat.
Mitt svar är: jag blev inte socialdemokrat. Jag insåg att jag var det.

Jag växte upp i en bruksort i Bergslagen, mitt under den förödande 90-talskrisen.
Aktuelltsändningarna före kvällarnas Bolibompa var fyllda av rapporter om nedskärningar och arbetslöshet.
I skolan rådde inköpsstopp. Pennor och sudd ransonerades strikt.

Min stora skräck under de här åren var att mina föräldrar skulle bli arbetslösa.
Att vi skulle tvingas flytta och att allt det som var tryggt och hemtamt skulle försvinna.
Under den här tiden såg jag hur skolkamraters liv förändrades när en pappa eller mamma förlorade jobbet.
Hur äktenskap gick i kras och hur otryggheten spred sig runt om i samhället.
Jag hade ändå på det stora hela en ganska bra barndom. Men de mörka moln som fanns stavades kris, arbetslöshet och otrygghet.

För mig, och säkert för de flesta av oss här idag, finns det få samhällsproblem som är värre än arbetslöshet.
Där arbetslösheten växer, där släcks drömmar och livsprojekt. Självförtroenden brister och otryggheten breder ut sig.

Idag går 400 000 människor arbetslösa. Vi kan bara ana hur många krossade drömmar det finns bakom de siffrorna.
Hur många brustna självförtroenden. Hur mycket outnyttjad potential och förslösad energi. Vi kan bara gissa hur många barn det finns som växer upp i hem där arbetslösheten har blivit ett gissel, någonting att ligga vaken på nätterna och ängslas över.

Vänner, för oss socialdemokrater finns inget större samhällsproblem än arbetslösheten.
I ett socialdemokratiskt Sverige ska alla som kan arbeta också ha ett arbete. Ingen ska lämnas efter.

Partikamrater, vår avsky mot arbetslösheten handlar inte bara om att enskilda människor drabbas. Det är naturligtvis fruktansvärt.
Men något av det värsta med arbetslösheten är hur den påverkar samhället.
Hur ekonomin stagnerar,
hur otryggheten breder ut sig,
hur hat och misstänksamhet följer i dess spår.

För några få dagar sedan träffade jag Rainer Höss.
Hans farfar hette Rudolf Höss och var lägerkommendant i Auschwitz.
Rainers farfar var därmed en av de ytterst ansvariga för förintelsen.
I Tyskland, lika lite som i Sverige, finns det någon arvsynd. Rainer Höss kan inte hållas ansvarig för gärningar som hans farfar utförde långt innan han själv var född.
Ändå tycker han att namnet Höss och släktskapet ger honom en skyldighet att aldrig glömma vad som hände.
Lägerkommendantens barnbarn har tagit det som sin livsuppgift att berätta.
Inte bara om förintelsen, utan om hur nazismen fick fäste i 30-talets Tyskland.
Det är en uppgift som vi alla borde ta på oss.

Idag växer nazistiska partier och rörelser åter över hela Europa.
De får sin näring ur människors hopplöshet och förtvivlan. Deras frammarsch är en naturlig följd av växande klyftor och spruckna drömmar. I Grekland sitter ett nynazistiskt parti redan i parlamentet.
I Tyskland kan arvtagarna till Hitlers nazistparti få egna representanter i Bryssel.

Dagens situation bär kusliga likheter med den i 30-talets Europa.
Också då gick arbetslöshet och förtvivlan,
nazism och våld, hand i hand.
Också då vände sig många bort från de etablerade partierna för att söka sig till extremism och våldsbejakande rörelser.

Precis samma tendenser såg jag efter att jag i slutet av 90-talet hade engagerat mig politiskt.
Vid sidan av krossade drömmar och otrygghet i den ekonomiska krisens spår ’så fanns också hatet och våldet.

En av de första politiska aktiviteterna jag deltog i var att gå på en rättegång.
Det var för att stötta en SSU-kamrat som hade blivit misshandlad av nynazister. Orsaken till misshandeln var ingen annan än att min kamrat var socialdemokrat.
Han hade tagit tydligt avstånd från våld och rasism.

För mig kom kampen mot nynazismen att bli en av orsakerna till att jag engagerade mig så djupt för socialdemokratin.
Då, i slutet av 90-talet, växte sig den nynazistiska rörelsen rekordstark i Sverige och Bergslagen.
För mig fanns det inget alternativ till att välja sida.

Ofta frågar vi oss, vi som har tagit ställning mot nazism och rasism, vad vi kan göra för att vända utvecklingen.

Många gånger känns det hopplöst.
Som att vi står maktlösa inför denna våg av misstro och hat. Men för en gångs skull så kan vi faktiskt påverka utvecklingen, påtagligt och konkret.

Om lite drygt tre veckor är det val till europaparlamentet. Valdeltagandet brukar vara lågt.
Om jag bara fick ange en anledning till att rösta i det valet så skulle det vara just denna: att rösta mot nazismen och de rasistiska rörelserna som nu reser sig.
Vi har alla en konkret chans att göra skillnad. Låt oss ta den chansen!

Vi socialdemokrater har en stolt historia av att ha bekämpat rasism och nazistiska rörelser.
Många gånger har vi varit oerhört framgångsrika.
Jag tror till exempel att en av anledningarna
till att nazismen aldrig fick något starkt fäste i Sverige på 30-talet
var SSU:s envetna kamp mot den.

Varhelst nazisterna bildade en lokalförening eller bjöd upp till debatt så tog SSU fighten. Vi tog den och vi såg till att vinna den.

Men jag tror också att en av anledningarna till att socialdemokratin varit så framgångsrik i kampen mot högerextremismen är att vi alltid har förmått att sätta den i ett större perspektiv.
Om vi jämför med liberalerna, så har de alltid varit duktiga på att sätta upp principer och fördöma.
Ändå har de haft svårt att på allvar göra några större avtryck. Just därför att deras analys har varit för grund.
Det räcker inte med att stämpla människor och säga att de har fel om man inte förmår se vilka krafter som driver människor mot extremism.
Om man inte förstår vad som gör att människor blir nazister och låter hatet ta överhanden.

För oss socialdemokrater är det självklara svaret på vad som fick nazismen att växa i 30-talets Tyskland, i 90-talets Sverige eller 2010-talets Europa alltid detsamma.
Nazismen växer när arbetslösheten stiger.
Nazismen växer när klyftorna ökar.
Nazismen växer när hopplösheten breder ut sig.

Idag är 26 miljoner människor arbetslösa i EU. Sex miljoner av dessa är unga. Samtidigt lever ytterligare miljoner människor under knappa förhållanden.

Kort sagt: i dagens Europa växer klyftorna mellan människor. Fler och fler upplever att samhället vänder dem ryggen. Att politiken har tappat förmågan att möta utmaningar som arbetslöshet och social utslagning.

Ibland kan man få intrycket, när man lyssnar till den politiska debatten, att detta är en utveckling som kommit av sig själv. Att Europas länder lider under en ekonomisk kris helt utanför deras kontroll.
Detta, kamrater, är inte sant.

Orsakerna till den ekonomiska krisen är naturligtvis många. En del ligger långt utanför politikens kontroll.
Men hanteringen av krisen är i allra högsta grad ett politiskt ansvar.
Under de senaste fem åren har EU försökt lösa den ekonomiska krisen genom besparingar och krav på privatiseringar. Politiken har haft stöd av högermajoriteten i europaparlamentet.
Hade EU under den här tiden haft en vänstermajoritet så hade utvecklingen sett helt annorlunda ut. Då hade kampen mot arbetslösheten prioriterats.
Politiken hade använts för att bygga ett socialt Europa.

Vänner, vi ska inte beklaga det som har varit. Istället ska vi se att vi nu har chansen att ändra Europas riktning.

Vi har nu chansen att rösta fram en majoritet som prioriterar full sysselsättning framför besparingar.
Att rösta fram en majoritet som prioriterar ett hållbart klimatarbete framför företagsintressen.
Att rösta fram en majoritet som sätter Europas medborgare framför marknaden.

Det spelar roll om parlamentet styrs av en höger eller vänstermajoritet. Eller enklare uttryckt, det spelar roll om vi skickar högerspöket Gunnar Hökmark eller socialdemokraten Jens Nilsson till Bryssel!

För över trettio år sedan lanserade föregångaren till Svenskt Näringsliv, SAF, en kampanj som hette ”Satsa på dig själv”. Kampanjen var djupt ideologisk och gick ut på att om alla blev mer egoistiska så skulle samhället bli bättre och många rikare.
När vi blickar tillbaka på tiden som förflutit sedan SAF lanserade sin kampanj så kan vi konstatera att även om de inte lyckades med alla sina mål så lyckades de med en sak. De fick oss att bli mer egoistiska.

Detta har blivit extra tydligt de senaste åren.
Problem som arbetslöshet, bostadsbrist och skolkris,
som vi för bara några få år sedan skulle ha definierat som samhällsproblem,
betraktas idag av regeringen som problem var och en får lösa själv.

Arbetslösa får sänkta ersättningar och en jobbcoach för att komma i arbete.
Unga på jakt efter en bostad får rådet att bo inneboende eller hyra ett litet hus på någons villatomt.
Föräldrar som ser sina barn halka efter i skolan uppmanas skaffa skatterabatterad läxhjälp.
På område efter område privatiseras samhällsproblemen.

Resultatet är ökade klyftor och ett samhälle som håller på att gå sönder. Och jag frågar er kamrater: är det så vi ska ha det?

I år har vi en chans att vända utvecklingen och skapa en ny framtid för Sverige. ”Satsa på dig själv”-linjen har nått vägs ände. I år är det ett annat motto som gäller, i år är det nämligen dags för varann.

Sverige är ett litet land.
Här bor bara drygt en promille av alla människor på jorden. Är det någonting som vi lärt oss av att vara små så är det att utveckling och framåtskridande kräver att vi sätter samarbete före konkurrens och egoism.
Socialdemokratin bygger på föreställningen att samhällets viktigaste resurs är dess medborgare.
Att alla behövs för att samhällsutvecklingen ska röra sig framåt. Vi kallar detta full sysselsättning.

Ett samhälle där full sysselsättning råder är ett samhälle där alla har en uppgift att fylla och där ingen lämnas efter.
Det är ett samhälle där vi löser våra gemensamma problem tillsammans och där människor kan känna hopp och framtidstro.

Ett samhälle där full sysselsättning råder är någonting annat än det Sverige vi har idag.

Det största hotet mot detta samhälle är arbetslösheten.
För vad är arbetslöshet annat än ett sätt att säga att vissa människor inte behövs. Att samhället klarar sig fint utan dem.
Vanmakten och otryggheten som många arbetslösa känner kommer sig inte av att man saknar vissa arbetsuppgifter eller inte skulle kunna få tiden att gå utan ett arbete.
Nej, vanmakten och otryggheten kommer sig av att inte känna sig behövd,
att inte känna sig som en del av samhället.

Därmed handlar inte kampen mot arbetslösheten i första hand om ekonomi utan om moral och värderingar.
Vi socialdemokrater avskyr arbetslösheten, därför att den är omoralisk.
Därför att den stänger ute människor från samhället och berövar dem deras frihet.

Riksdagsvalet i höst kommer att handla om just detta vägval.
Antingen vänder vi utvecklingen och styr mot ett samhälle där full sysselsättning råder.
Eller så accepterar vi massarbetslösheten och det samhälle den skapat.
Väljer vi det senare så vet vi vad vi får. Ett samhälle där klyftorna ökar. Ett samhälle som delas upp i vi och dem.

Vägen till ett sådant samhälle går via ytterligare skattesänkningar och privatiseringar. Med andra ord en politik som har prövats i snart åtta år utan framgång.

Mot detta alternativ står vårt alternativ, det socialdemokratiska.
Istället för skattesänkningar så väljer vi att använda våra gemensamma resurser till att lösa gemensamma utmaningar.
Och den största utmaningen vi idag står inför är ungdomsarbetslösheten. Att bekämpa ungdomsarbetslösheten är en kamp mot tiden.
För varje vecka som en ung är arbetslös så minskar chanserna att komma tillbaka i jobb. Varför är det så? Jag tror att svaret är ganska enkelt.

Efter gymnasiet var jag själv arbetslös till och från i över ett halvår. Det var en fruktansvärd tid.
I början var jag optimistisk och tänkte att jag ganska snabbt skulle ha fixat ett jobb. Men ju längre tiden gick så förbyttes min optimism i nattsvart pessimism.
Det kändes allt mera meningslöst att följa rutiner, att träffa vänner, att söka arbete.
Ju längre jag var arbetslös desto svårare blev det för mig att skaffa ett jobb.

Såhär tror jag att det är för de flesta unga som blir arbetslösa.
Därför är den nuvarande regeringens politik så vansinnig.

Idag tvingas man som ung och arbetslös vänta minst tre månader på att få några insatser när man söker sig till arbetsförmedlingen. Tre månader!
Det kan låta som en kort tid men jag lovar er, i en ung människas liv är det en evighet.

Mot denna passiviserande politik ställer vi socialdemokrater istället något annat. Vi ställer en 90-dagarsgaranti. Är man ung och arbetslös ska man inte få vänta i tre månader på insatser. Man ska ha rätt till stöd och insatser från första dan! Och inte nog med det, med en socialdemokratisk regering ska alla unga arbetslösa vara garanterade att få antingen jobb, utbildning eller praktik inom 90-dagar.
90-dagarsgarantin är vår viktigaste reform för att ge Sveriges unga hopp och framtidstro.
Att visa att politiken spelar roll och att vi tillsammans kan lösa de utmaningar vi står inför!

Våra gemensamma lösningar kommer att kosta pengar. Vi kommer inte ha råd med några nya stora skattesänkningar, snarare motsatsen. I stället för att bara fråga oss vad det kostar att bekämpa arbetslösheten, borde vi fråga oss vad det kostar att låta bli.

Vi ser inte satsningar på unga och deras möjligheter som en kostnad för samhället, vi ser det som en investering för framtiden.

Partikamrater. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Det är dags för dörrknackning, telefonsamtal, torgmöten och arbetsplatsbesök. Det är dags för valrörelse.

Det är dags att säga nej till den politik som får vårt land att glida isär. Som får arbetslösheten att öka.

Det är dags för en politik som ser att vi behöver ett bättre Sverige. För alla.

Det är helt enkelt dags för varann!

Ellinor Erikssons 1-majtal

Kamrater,

Jag vill börja med att säga: jag är stolt att vara i Norrbotten och prata på 1:a maj.

Ja, jag vet att många tal börjar så, men jag är stolt.
1-maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Vi går ut på gator och torg. Rustade med plakat fyllda av förslag som ska angripa våra ständiga motståndare.
Ni vet vad de heter.
Klassklyftor.
Ojämställdhet.
Rasism.
Hopplöshet.

Så jag är stolt. För att få komma till rödaste Norrland och prata och inspireras.
Ibland låter det som att det är givet, hugget i sten, hur man röstar i Norrbotten. Det är det förstås inte.
Men det är något som är möjligt här tack vare alla socialdemokrater som
år efter år. Val efter val. Visat att det är Socialdemokraterna som levererar samhällsförändringen.

Det är något vi alla ska vara stolta över.

Så, det är därför vi demonstrerar.

För jämlikhet – mot klassklyftor
För fler jobb – mot arbetslöshet
För feminism – mot ojämställdhet

Helt enkelt:
För ett bättre Sverige. För alla.

***

Mötesdeltagere,
Anders Borg fick nyligen frågan: om han skulle summera sin tid som finansminister – vad skulle han då vara mest nöjd med?

Han ville inte svara på frågan.
Nä. Det hade ju blivit pinsamt.

Jag tänkte att vi kan hjälpa Anders att göra ett litet bokslut för Alliansen.

När man tog över makten så hade Sverige ett överskott på nästan 70 miljarder. Nu är prognoser för underskottet 80 miljarder.
80 miljarder MINUS.
Där mina vänner, har vi regeringens ordning på ekonomin.

Inte bara det. Man har också shoppat lite företag.
Kol- och gaskraftsföretaget Nuon till exempel.
En förlustaffär. Än så länge på 33 miljarder. 33 miljarder i förlust.
Det ni. Det är en sämre affär en bygget av skeppet Vasa.
Sverige har inte råd med Anders Borg.

Vi har alltså en regering som knappt gör något.
Som misslyckats med jobben, skolan och ekonomin och nu som står utan idéer.
En mer passiv regering går nog inte att hitta.

2004 bildades Alliansen.
Nu tio år senare skulle jag kalla dem passiansen.

Det är första maj 2014 och nu får det vara nog.
Regeringen kanske väntar på bättre tider
Men vi väntar på en bättre regering

***

Kamrater,
Det är en härlig känsla att stå här uppe och se oss alla samlade. Men vänner, jag skulle också för en liten stund vilja tänka på de som inte längre finns med oss i tågen.

För snart tre år sen mördades 69 unga socialdemokrater på ett politiskt sommarläger på Utøya. Flera av dom var mina vänner. Då var vi alla i chock och frågade oss “hur kan det här hända? Det måste vara en ensam galning?”

I vintras blev en 16-årig SSU:are misshandlad på väg hem från ett partimöte. Sen kom Kärrtorp där en fredlig demonstration anfölls av svenska motståndsrörelsen. Och på kvinnodagen i mars attackerade nazister demonstranter i Malmö med kniv. En av dom var Showan, som för bara ett par år sen var med min lillasyster på SSU-kurs.
Showan blev så allvarligt skadad i knivattacken att han hamnade i koma. Sammandrabbningar mellan några galningar sa media.

Och som ni mycket väl vet – bara för ett par veckor sen, på påskdagen, som också var Adolf Hitlers 125-årsdag, hängde organiserade nazister upp självaste hakkorsflaggan att svaja i kommunens flaggstång i Luleå. Och Hudiksvall, inte långt ifrån där jag är uppvuxen.

Niklas Nordström sa det bra här i Luleå – “Nån nazistskit vill vi inte ha i vår stad”

Men. För varje gång sånt här händer blir det svårare att hävda att det här bara är ensamma galningars verk.
För det är politiska attacker. Med politiska mål.

Utvecklingen blir ännu tydligare när vi blickar ut över Europa.
Det öppet nazistiska partiet Gyllene gryning är tredje största parti i Grekland,
Moussolinis ättlingar engagerar sig i det fascistiska partiet Lega Nord i Italien
och Högerextrema franska Front National vinner allt mer mark.
Ja, och i vårt grannland Norge sitter partiet Breivik var medlem i numer i regeringen.

Det är lätt att bli dyster, men jag brukar försöka komma ihåg vad Joe Hill sjöng om.
”Sörj inte, organisera er!”.

Och efter alla de här attackerna har motståndet faktiskt varit starkare.
Det har demonstrerats, manifesterats och spridits tusentals bilder mot rasism på nätet.
Vi har visat att vi är fler.
Att dom inte vinner.

Vi är de här vidriga idéernas värsta fiende.
Socialdemokratin är den kraft som har möjlighet att ändra på utvecklingen. Det ligger i våra händer att göra något.
Vi kan göra det
och vänner,
vi ska göra det.

Kamrater,
Man kan fråga sig varför sker då den här utvecklingen i Europa just nu? För mig är det inte förvånande. Det är ingen slump.

Europa har sett samma trender förr. Att när ekonomin krisar och när arbetslösheten ökar. Då växer också rasismen.

Därför spelar det roll vem som har den politiska makten.

I EU-parlamentet är det högern som styrt i 15 år.
Jag brukar beskriva de som styr Europa för Högergubbarna.
Ja högergubbar säger jag, för de är mest gubbar, och även högerns få gummor och unga är även de en slags högergubbar.
Begreppet handlar mest om deras unkna och föråldrade värderingar.

Och högergubbars beteende, är inte okej.

För det är oacceptabelt med en höger som sitter i parlamentet och bokstavligen jublar och applåderar när de röstar ner förslag om att stärka kvinnors rättigheter.

Det Europa behöver är mer feminism, inte fler högergubbar.

Nej, Det är inte okej att när människor flyr krig och katastrof så möts de av militär, murar och taggtråd.
Det Europa behöver är en flyktingpolitik med säkra vägar in i EU, inte fler högergubbar.

Och, Det får också vara slut på att Moderater använder EU för att försämra de svenska arbetsvillkoren och arbetsmiljön.

Det Europa behöver är rättvisa jobb och schyssta villkor, inte fler högergubbar.

Därför kandiderar jag till EU-parlamentet.
Därför behöver vi bry oss om EU-valet
Det handlar inte om trams som böjda gurkor
Det är inte heller någon naiv kärleksförklaring
Det handlar om ideologi.

Jag är sååå trött på alla högergubbar som får styra i Europa.
Därför behöver vi måla Europa lika rött som Norrland!

Partivänner,
Få områden visar så tydligt på skillnaden mellan vänster och höger som ungdomsarbetslösheten.
När moderaterna försöker förklara bort den går vi till val på att lösa den.
Vår huvudparoll idag är ”ingen ung utan jobb”.

Ibland likställs jobbfrågan med andra små sakfrågor, som frågor om öppetider på krogen. Då blir jag på riktigt irriterad.
För att ge unga jobb är inte en lite fråga. Det är en helt avgörande fråga.

Det handlar om att en ungdomsgeneration ska få starta sitt vuxenliv.
Och det handlar om att ge unga självförtroende, möjligheter.
Det handlar om Sveriges ekonomi.

Så när vi pratar om att ingen ung ska vara utan jobb, så är det inte bara ett sätt för oss Socialdemokrater att angripa arbetslösheten, utan att ge fler unga framtidstro.

Vänner, därför säger vi:
Ingen ung utan jobb i Norrbotten,
ingen ung utan jobb i Sverige,
ingen ung utan jobb i Europa.

Och till år 2020 ska vi se till att Sverige har den lägsta arbetslösheten i hela EU.

***

Partivänner,
Första maj är också förknippat med en blomma. På stan, i trapphusen och i villakvarteren. där finns dom. Barn som säljer majblommor.

Jag läste några ansökningar till Majblomman och jag blev både gripen och ledsen. Något är verkligen på väg att gå sönder i vårt samhälle.

Väldigt många brev är från föräldrar med barn som växer och kläder som blir för små, utan möjlighet att köpa nya.
Eller från föräldrar vars barn behöver ett par nya glasögon för att det är svårt att se och hänga med i skolan, men där det är för dyrt att få ihop.
Eller drömmen om ett par fotbollsskor, så att ens unge på lika villkor kan lira med de andra barnen, istället för att sitta inne.
Jag läste om hur de här barnen ofta blir retade för att de inte har, och skäms över det.

Jag läser ansökningar och ser föräldrar som beskriver att dom gör allt de kan. Föräldrar som nekar sig själva det många tar för givet.
Men som ändå inte får ekonomin att gå ihop.

Vänner,
Såhär vill jag inte ha det.
Såhär vill vi ju inte ha det.
Barnfattigdom ska inte vara acceptabelt 2014 i Sverige.

Och låt mig vara tydlig. Här syns skillnaden i Svensk politik. För moderaterna och Fredrik Reinfeldt menar att barnfattigdom inte finns i Sverige. Man kan till och med höra raljanta kommentarer om att det inte är så farligt om alla kanske inte har råd med ett Playstation.
Men det här handlar inte om något jäkla playstation.
Det handlar om nån slags anständighet!

Men Moderaterna har bestämt sig: dom tror inte på barnfattigdom. Moderaterna tror på skattesänkningar. Det betyder i praktiken att man sätter jaget framför laget. Och om det är någon som ska skämmas, så är det inte barnen, utan det är regeringen.

Kamrater,
Vi tror på det motsatta.
Alla barn, varje kille och varje tjej, ska slippa växa upp i fattigdom.
Vi ska se till att jaget får vara med i laget.
ja, Vi ska utrota barnfattigdomen.
Med eller utan de där nya fotbollsskorna.

***

Det är det här valet handlar om. Att det får vara slut på jag-samhället.
Vi vill något annat. Vi vill ha ett vi-samhälle.
Det är dags för varann.
Därför fortsätter SSU förra årets tradition med en egen första maj-pin. I år lyder den just “Dags för varann”. Med det påminns vi om det vi längtar efter.
Att: Det får vara slut på jag-jag-jag
och det är dags för vi,
tillsammans,
gemensamt och
varandra.

Eller som Ison & Fille sjunger det i årets kanske bästa låta: ”Länge leve vi”

Till sist kamrater,
så skulle jag vilja påminna om att
Vårt bästa vapen det är inte fancypancy reklamfilmer, det har alla partier.
Vårt bästa vapen, det är nåt som dom andra partierna inte har – nämligen en stark rörelse med mycket folk. En folkrörelse.
Vi sörjer inte. Vi organiserar oss.

Så vi ska släppa det dåliga självförtroende som vi ibland har dragits med, där vi har påmålats en bild av att vi är historien – inte framtiden.

Vi är framtidspartiet.
Sträck på ryggen.
Var stolt.
Vi är del av en rörelse som förtjänar självförtroende.

Vi kommer också visa det när vi valkampanjar natt som dag tills vi stupar
Vi kommer visa det när vi knackar fler dörrar än alla andra.
Vi kommer visa det på valdagen

För vänner:
Vi kommer vinna valen!

För vi har fått nog. Det får vara slut nu.
Det är dags för varann.
Tack för mig.