När jag åkte till Burma förväntade jag mig att mitt första blogginlägg skulle beröra det fruktansvärda folkmord som pågår i staten Rakhine mot den muslimska minoritetsbefolkningen Rohingya, men efter att ha spenderat tre veckor i landet så har jag insett att det finns så många viktiga frågor i landet som inte får medial uppmärksamhet i samma utsträckning. Därför vill jag nu lägga lite tid på att skriva vad jag har lärt mig om den svarta drogmarknad som finns i landet, samt kort beröra de andra konflikterna som pågår.

Det pågår otaliga inbördeskrig runt om i landet som många av mina elever har upplevt och bevittnat. De är frustrerade när jag berättar om att media framför allt fokuserar på Rakhine staten och de förstår inte varför omvärlden enbart känner sympati och ilska med dem, när de och deras nära upplevt våld, förtryck och systematiska kränkningar från militären. Vi har inbördeskrig i staterna Shan, Chin, Kachin, Karen och Mon. Men antalet som blir utsatta för våld är ett stort mörkertal. Jag har fått höra en historia om en 13-årig pojke som var delaktig i de väpnade grupperna som blivit fängslad i år utan rättegång, jag har fått höra historier om en militär som använder sig av tunga droger, så som opium och heroin, för att kontrollera minoriteterna och främst har jag hört om en konstant existerande rädsla för ens egna liv.

Att omvärlden äntligen riktat sina blickar mot detta konfliktdrabbade land är någonting positivt, äntligen kanske omvärlden kan ha en positiv påverkan på de hemskheter som pågår. Men det kan också vara en strategi militären använder för att vända världens blickar mot ett område så att de resterande står obevakade. Samma sak gäller Aung San Suu Kyi, det kan vara en strategi från militärens håll att sätta henne på en paralyserad tron för att omvärldens kritik enbart ska riktas mot henne och därav kan de agera enligt planer. Detta är förstås enbart spekulationer men jag tror att vi måste inse att militären är smartare än vad vi tror.

Det pågår en stor svart marknad av droger som militären kontrollerar, men för att omvärlden ska tro att de är emot detta låter de först utvinna allt möjligt ur opiumplantorna, först när detta är klart så väljer de att bränna ner dessa på bild. För att säkerställa att den information som går ut är i deras fördel och trovärdig.

Förutom de uppenbara ekonomiska fördelarna militären får av droghandeln så inriktar de sig på att sälja heroin till studenter. Mina elever berättade om att de går att köpa lite heroin för så lite som sex kronor. De berättade även om att detta görs för att kunna arrestera de människorna med annan etnisk härkomst, medan de låter de från majoritetsbefolkningen gå fri. Men jag spekulerar även om detta är ett sätt för dem att kontrollera kunskapsnivån i landet? Historiskt sett har det lärt sig frukta studentrörelsen, så ett sätt att säkerställa att detta inte blir ett hot främjar de ett heroinberoende för att ”neutralisera hotet”

– Ebba Kohl, SSU:s volontär på Youth Empowerment School