SSU:s historia

Förbundet bildades 1917 sedan det tidigare ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF), vid partisplittringen detta år bröts loss och kom att bilda stommen i Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Denna splittring var det svenska uttrycket för den splittring mellan en vänster- och en högerfraktion som socialdemokratin i hela Europa genomgick.

Per Albin Hansson ledde kampen mot Zeth Höglund och vänsterfalangen som vunnit majoritet i SDUF vid kongressen 1910 då man bland annat hade röstat bort Hansson från förbundsstyrelsen. Partiets ledning och framför allt dåvarande ordföranden Hjalmar Branting stödde Hansson och partistyrelsen avkrävde sitt ungdomsförbund en lojalitetsförklaring. Men ungdomsförbundet accepterade inte formuleringarna om att vara "redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut", eftersom man upplevde att detta syftade till att tysta oppositionen inom partiet. Man valde att kalla detta ultimatum för "munkorgsstadgan". Så kom splittringen, och ungdomsförbundet tvingades lämna partiet när en majoritet (136 röster mot 42) på partikongressen 1917, på Brantings förslag, antog en resolution som skilde det dåvarande ungdomsförbundet från SAP. Vänstern röstade emot.

Ett nytt ungdomsförbund, SSU, bildades under kongressen 27-28 oktober 1917 då 45 ombud mötes i Stockholms Folkes hus. Bland deltagarna fanns bland andra Per Albin Hansson och Gustav Möller. En av de viktigaste punkterna under kongressen var frågan om kvinnlig rösträtt. Förbundets första lokalavdelningen var SSU Frihet i Arvika.

1930-talet

SSU:s medlemsantal växte starkt under krisåren på 1930-talet. Man insåg att medlemmarna borde utbildas, varför gården Bommersvik köptes, i syfte att bilda en förbundsskola. SSU hade under denna tid över 100 000 medlemmar.

1940-talet

Det skulle dröja till 1940-talet innan man hade en helt fungerande organisation i hela landet. Nu närmade sig SSU moderpartiet alltmer.

SSU kritiserade nazismen hårt under 1940-talet. Förbundet hjälpte flyktingar och hade föreläsningar om nazismen. En av de mest kända föreläsarna i ämnet på Bommersvik var Willy Brandt.

1950-talet

Den stora frågan för SSU under 1950-talet var om Sverige skulle ha atomvapen eller inte. Striden stod främst mellan Bertil Löfberg som var för atomvapen och Oskar Lindkvist som var emot. Men man drev även ett tydligt reformarbete under denna tid för att bygga det som då ofta kallades för folkhemmet.

SSU började driva frågan om hur man skulle lösa bostadsbristen, och idéerna om den bostadspolitik som ledde till "miljonprogrammet" började växa fram.

1960-talet

Ordförandena Ingvar Carlsson (1961-1967) och Bosse Ringholm (1967-1972) karaktäriserade denna period som en framgångstid för Sverige och de sociala reformerna kunde fortsätta i rask takt för att ständigt utvidga välfärden. Under denna tid var de internationella frågorna viktiga, eftersom man såg stora orättvisor framförallt i utlandet. Man kritiserade en del diktaturer och krig runt om i världen, bland annat kritiserade man starkt Vietnamkriget.

Den främsta motståndaren för SSU under denna tid var inte högern utan vänstern som på kort tid vuxit sig stark. SSU kände sig tvunget att slåss för sin demokratiska socialism. Bosse Ringholm sade om den här tiden: "En viktigt uppgift för SSU var att hålla rent åt vänster och se till att SSU inte maldes in i sekter till vänster om socialdemokratin."

Förbundstyrelsen var inte enig om hur man skulle agera angående Vietnamkriget. Alla ville kritisera USA, men Ingvar Carlsson och Bosse Ringholm ville samtidigt inte bli förknippade med kommunistdiktaturen i Nordvietnam. Olof Palme ansåg däremot inte att det fanns någon risk för att SSU skulle missuppfattas. Styrelsen beslutade att inte ge några direktiv utan överlät åt varje medlem, kommun eller distrikt att själv ta ställning till om man ville demonstrera med kommunister eller ej.

1970-talet

Efter att vänsterfalangen hade "förlorat" flera kongresser började den 1972 att organisera sig i den så kallade Torsdagsklubben. Torsdagsklubbens namn kom sig av att ca 40 vänsterdelegater träffades en torsdagskväll under kongressen 1972 och beslöt att hålla kontakt, bland annat genom politiska seminarier fram till nästa kongress.

Efter ett tag splittrades denna sammanslutning och en liten grupp började samla sig bakom tidningen Offensiv som startade 1973. 1976 avslöjades det att hemlig trotskistisk verksamhet förekom inom SSU, men det skulle dröja ca 4 år innan man kunde bevisa det. Beviset kom slutligen när två medlemmar oberoende av varandra berättade om det för förbundsstyrelsen. Metoden dess medlemsorganisation använde sig av var entrism. Lars Engqvist, SSU:s förbundsordförande 1972-1978, åkte runt i SSU för att försöka få majoritet för en uteslutning av dessa personer men det var svårt eftersom bevisen inte var starka nog. Under hösten 1976 uteslöts dock sju medlemmar.

Vid kongressen 1978 verkställdes besluten om uteslutning och nu började debatten om Offensiv. Frågan om de fanns eller inte delade förbundet. Lars Engqvist och förbundsstyrelsen kritiserade Offensiv hårt under kongressen. Förbundsstyrelsen visade sig ha en klar majoritet för uteslutningarna.

1975-1977 var Jerry Svensson president för IUSY. Han var den första svensken på posten och valdes på kongressen i Bryssel i Belgien.

En av de stora politiska frågorna under 1970-talet var kärnkraften, som senare skulle leda till folkomröstning 1980.

1980-talet

1980 står det klart att den dolda organisationen existerar och att den har ungefär 100 medlemmar inom organisationen i 10 olika avdelningar, samt tre personer som jobbar heltid för organisationen.

Dåvarande ordförande Jan Nygren (1978-1984) uttryckte sig så här: "Det var rena James Bond-historien. I ett av dokumenten såg jag mitt eget namn och ett referat av ett samtal med mig. Det handlade om SSU:s värnpliktsverksamhet och hur vi skulle aktivera SSU:are på luckan. Då kunde jag förstå mentalt att det inte var något falsarium." En mängd uteslutningar kom som en följd av detta.

Lars Engqvist, och senare Jan Nygren, framhävde att man inte var ute efter att tysta oppositionen utan att det var entrismen och den stadgevidriga verksamheten man ville komma åt med uteslutningarna.

Vid kongressen 1981 så slog man fast att man var tvungen rensa ut trotskisterna ur SSU. Vänsterfalangen var rädd att en utrensning skulle användas som täckmantel av högerfalangen för att få bort sådana som de inte gillade i allmänhet. Efter en förhandling gick man dock med på uteslutningar. Över 100 medlemmar uteslöts efter beslutet. I samband med kongressen 1981 lades också grunden till en kompromiss mellan falangerna i SSU då vänsterns Bo Bernhardsson vann voteringen om förbundssekreterarposten. Ordföranden Jan Nygren, som omvaldes, och Bernhardsson kom, efter en viss ömsesidig misstro inledningsvis, att samarbeta väl och stridigheterna i förbundet lugnade ned sig. Denna lösning upprepades vid kongressen 2005 då ordförande och sekreterare hämtades från vardera falangen i syfte att lugna ner konflikterna i organisationen.

SSU gav ut en bok, "Entrismen i Sverige" av SSU:arna Anders Lidström och Henry Ohlsson, där man försökte att starkt kritisera tidningen Offensiv och dess medlemmar.

Vid 1984 års kongress valdes Anna Lindh till förbundsordförande. Hennes tid som ordförande präglades av lugn i förbundet och hon var också SSU:s första kvinnliga ordförande. Hon fick SSU att testa nya metoder för att förändra samhället, bland annat köpte man aktier i Volvo och andra storföretag för att kunna ställa företagsledningarna till svars på bolagsstämmorna.

1989 hade International Union of Socialist Youth (IUSY) kongress på Bommersvik. Sven Eric Söder valdes till ordförande för IUSY för åren 1989-1991.

1990-talet

Vid 1990 års kongress valdes Karl-Petter Thorwaldsson till förbundsordförande. De interna striderna var inte lika starka och förbundet samlades för att möta en borgerlighet på frammarsch. Borgerligheten kunde öppet bedriva antikommunistisk hets och koppla samman alla socialistiska partier med Sovjetunionen. Den borgerliga valsegern 1991 förstärkte denna politiska stämning. En tid i opposition för socialdemokratin innebar för SSU att det vände på medlemsfronten. 1991-1993 ökade SSU:s medlemsantal.

I Sec (i dåvarande Tjeckoslovakien) 1991 valdes Roger Hällhag till ordförande i IUSY. Detta uppmärksammades eftersom samma land aldrig tidigare hade haft presidentposten två mandatperioder i rad.

1994 öppnades SSU:s hemsida www.ssu.se ut på Internet.

1995, på kongressen i Norrköping valdes Niklas Nordström till ordförande. Den pågående konflikten mellan falangerna framträder. Högerfalangen, å ena sidan, ville ta tydligt avstånd från kommunismen genom att lämna bakom sig symboler och ord som kunde relateras till kommunismen. Detta kom till stor del som en följd av att Sovjetunionen hade fallit och att missförhållandena i länderna i öst skadade även den demokratiska socialismens rykte. Vänsterfalangen ansåg att man skulle strida för traditionerna inom rörelsen. De ansåg att det vore ett svek mot grunderna att förändra sig på det sättet. Detta skapade en infekterad strid som levde kvar in på 2000-talet.

1996 tog förbundsstyrelsen avstånd från tidningen Socialisten (som drevs av personer aktiva på tidningen Offensiv) och beslutade att medlemskap i tidskriftsföreningen Socialisten skulle vara oförenligt med medlemskap i SSU.

1997, på kongressen i Göteborg, hårdnade konflikten. Två tydliga falanger framträdde och omröstningen till förbundsstyrelsen blev hård. Valberedningen kunde inte hitta en kompromiss och vice ordföranden Anders Ygeman från vänstern tvingades lämna styrelsen, då posten slopades. SSU skrev nu i sitt handlingsprogram att det är ett feministiskt förbund.

Vid kongressen 1999 i Västerås var en vänsterkandidat, Luciano Astudillo, från SSU-distriktet i Skåne, mycket nära att bli ordförande. Efter en vår av flera avslöjade oegentligheter falangerna emellan och en laddad kongress besegrades Astudillo emellertid av Mikael Damberg från Stockholms läns SSU-distrikt, med röstsiffrorna 126 mot 124.

De kanske största politiska frågorna på 1990-talet var EU och EMU. SSU beslutade på en extra kongress 1994 att säga nej till svenskt EU-medlemskap, men att på grund av de delade meningarna i förbundet inte driva någon kampanj inför folkomröstningen samma år. Förbundet kom sedan successivt att förändra sin linje till en mer EU-positiv sådan, och på kongressen 2001 beslutade man att ställa sig positiv till ett svenskt EMU-medlemskap, men att inte heller nu driva någon kampanj.

Under flera år var Lisa Pelling generalsekreterare i IUSY.

2000-talet

2000 var SSU värd för International Union of Socialist Youth:s världsläger som arrangerades i Malmö med över 2 000 deltagare från hela världen. Lägret var det största IUSY organiserat dittills. Tidningen Arbetet i Malmö hade på sin löpsedel "Ungdomsförbundet har världsläger i Malmö", bestämd form, singularis.

Under 2001 års kongress i Umeå lämnade vänsterfalangens kongressdeltagare kongressalen när Damberg skulle återväljas (någon motkandidat fanns inte). Detta var en mycket tydlig markering mot högerfalangens styre och visade på allvaret i konflikten. Vad vänsterfalangen mest kritiserade var att man i princip- och handlingsprogrammen ersatt "demokratisk socialism" med "socialdemokrati" vilket man tyckte var för svag ideologisk formulering då det inte tydligt syntes att SSU var socialistiskt. Högern hade stor majoritet på kongressen, vilket innebar att högerfalangen kunde få 2/3-dels majoritet i styrelsen. En laddad fråga blev EMU. Omröstningen vanns av ja-sidan med bara en rösts marginal och förbundet beslöt också att inte driva frågan då man var så splittrad i den att det inte fanns en tydlig majoritet för den.

2002 lanserade SSU ett eget community på Internet: www.agera.ssu.se.

2002, den 21 januari, mördades SSU:aren Fadime Sahindal av sin far. Det visade sig vara ett hedersmord. Hon hade jobbat för jämställdhet och framför allt för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. SSU bildade 2003 en minnesfond för att hedra Fadimes minne.

2003 års European Community Organisation of Socialist Youth-kongress hölls på Bommersvik. SSU vann en ordförandestrid mot franska ungdomsförbundet och Anders Lindberg valdes, som första svensk, till ordförande för Ecosy.

Vid 2003 års kongress i Karlstad var högerfalangens ordförandekandidat Ardalan Shekarabi (SSU Uppland) och vänsterns Lina Afvander (SSU Jönköping). Afvander drog sig tillbaka kort före ordförandevalet på förmiddagen den 6 augusti när hon inte blev valberedningens förslag, och Shekarabi valdes enhälligt av kongressen. Till förbundssekreterare valdes Sara Heelge-Vikmång (SSU Östergötland). Kongressen beslutade också, en dryg månad före folkomröstningen, att inte alls uttala någon mening om svenskt införande av euro som valuta.

I media påstods att valet av Shekarabi varit omgärdat av vissa oegentligheter, vilket skapade en del problem för förbundet. Bland annat hade pengar från Verksamhetsutvecklingsfonden använts för att finansiera Shekarabis interna valkampanj. Detta kan ha varit en av de bidragande orsakerna till att falangerna började söka större enighet inför kongressen 2005. Skriverierna ledde till Shekarabis avgång vid kongressen 2005 och tillsättandet av en framtidskommission som rekommenderade kongressen att dela på makten mellan höger- och vänsterfalangerna.

2004 valdes Anna Sjödin till vice ordförande i International Union of Socialist Youth i Budapest.

2004 drev man kampanj för att förbjuda avgifter för skolmat.

2005 gick man emot moderpartiet då man drev frågan om flyktingamnesti.

2005 uppdagades grova felaktigheter i SSU:s medlemsregister. Ett stort antal personer fanns i medlemsregistret utan att ha betalt medlemsavgift. Polisen inledde en förundersökning då de misstänkte bidragsfusk eftersom SSU fick ekonomiskt stöd baserat på sitt medlemsantal. Efter avslöjandet uppdaterades registren, och till kongressen lade förbundsstyrelsen fram förslag om ett centralt medlemsregister för att kunna utöva en bättre kontroll, så att distrikten inte skulle kunna fuska systematiskt. Polisen lade ned utredningen om bidragsfusk på grund av att brott inte kunde styrkas och SSU friades från brottsmisstankarna.

Vid kongressen 2005 Linköping försökte SSU uppnå organisatorisk enighet genom att låta de två falangerna dela på antalet förbundsstyrelseplatser. Även förbundsledningen delades upp så att högerfalangen fick ordförandeposten Anna Sjödin och vänsterfalangen förbundsekreterarposten Mattias Vepsä.

2006 omvaldes Anna Sjödin till vice ordförande i International Union of Socialist Youth på kongressen i Esbjerg.

December 2006 avgick Anna Sjödin från ordförandeposten efter att ha blivit dömd till 120 dagsböter för förolämpning, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och egenmäktigt förfarande. Hon dömdes även att betala 5 500 kronor i skadestånd till en ordningsvakt. Posten som ordförande förblev vakant till kommande kongress. Förbundssekreterare Mattias Vepsä fick uppgiften att vara SSU:s talesperson under tiden till kongressen 2007.

Januari 2007 offentliggjordes förbundets nya medlemsantal, som minskat från 20 500 till 4 300. Ett centralt medlemsregister hade införts för att förhindra fusk, vilket ledde till att förbundets medlemsantal rasat med över två tredjedelar på ett och ett halvt år, och SSU var inte längre landets största politiska ungdomsförbund.

I maj 2007 offentliggjordes kandidaterna till kongressen i augusti. Förbundssekreterare Mattias Vepsä var enda kandidaten till förbundssekreterare. Jytte Guteland från Stockholms läns SSU-distrikt, som räknades till högerfalangen, var nominerad till posten som förbundsordförande. Flera högerdistrikt stödde dock Laila Naraghi från SSU Kalmar län. Det fanns ett missnöje inom delar av högerfalangen då man ansåg att Stockholms läns SSU-distrikt och Jytte Gutelands övriga stöddistrikt hade hanterat interndemokratin dåligt. Under våren beslutade en oenig valkommitté att förorda Jytte Guteland till förbundsordförande i SSU.

Den 8 augusti på kongressen i Örebro valdes Jytte Guteland till ordförande med röstsiffrorna 131 mot 115 för Laila Naraghi.

På kongressen 2009 så röstade man för att återuppta arbetet med löntagarfonder. Man vill också ha tre-terminsystem för högskolestudier samt praktik på alla gymnasielinjer. Vidare vill man numera ha vårdval där patienten själv får välja vårdcentral.

Texten härstammar från Wikipedia.