Läs Gabriel Wikströms tal till LO-kongressen

Läs Gabriel Wikströms tal till LO-kongressen

27 Maj 2012 16:50

Kamrater, arbetarrörelsen är en frihetsrörelse. Det yttersta målet, för oss har varit människans frigörelse, att alla människor, inte bara några, inte bara nästan alla, utan alla, ska vara fria. Fria att utbilda sig, fria att försörja sig, fria att bilda familj, att utveckla sig, att nå sina bästa stämningars längtan. Även högern och liberalerna talar om frihet, men vår frihetsyn är någonting annat. Vi vill inte bara frihet från förtryck vi vill också frihet till någonting. För vi vet att det inte bara räcker med att ha de formella fri och rättigheterna om man inte också i praktiken kan nyttja dem. Och det är denna positiva frihetssyn som är grunden för våra gemensamma strävande. Och att jag står här idag är också ett uttryck för våra gemensamma strävanden. För jag befinner mig här idag inte bara som ordförande för det socialdemokratiska partiets ungdomsförbund, utan i allra högsta grad som ordförande också för LOs ungdomsförbund. Det förhållandet är ingen stadgefråga, någonting man kan fastställa eller avslå genom ett klubbslag, utan det är i första hand en fråga om vilja, historia och gemensamma intressen.

Vi tar vår uppgift som landsorganisationens ungdomsförbund på stort allvar och därför är jag den första att erkänna att vi kan göra mer och vi kan bli bättre. Precis som vi kunde höra i fredagens stadgedebatt fungerar samarbetet på många områden väl, men det gör det inte överallt och vi skulle kunna göra så mycket mer. Vad det betytt under 70, 80 och 90-talen att SSU också varit ett fackligt ungdomsförbund, det vet vi och det är Inte minst Kålle ett gott exempel på. Frågan är vad det betyder på 2010-talet. Och i syfte att ta reda på svaret på den frågan har jag sedan jag valdes för snart tio månader sedan, träffat i stort sett alla förbundsledningar inklusive LO-ledningen, för att diskutera vad de, ni, vill ha ut av SSU och på vilket sätt vi bäst kan samarbeta framöver. Det har varit en spännande resa och intressanta möten och det har blivit tydligare att nyckeln till att SSU också i praktiken, överallt, ska ses som LOs ungdomsförbund ligger i att vi ska uppfattas som relevanta av LO-förbundens unga medlemmar. Och för att bli relevanta har vi kunnat identifiera tre områden, tre utmaningar där SSU måste bli bättre och skulle kunna göra stor skillnad. Om SSU på allvar ska vara ett fackligt ungdomsförbund så måste vi kunna erbjuda unga fackliga medlemmar möjlighet att utvecklas, inte bara i sitt politiska, utan också i sitt fackliga engagemang.

Precis som vi kunde höra i gårdagens motionsdebatt så har arenorna där man kan träffas över förbundsgränserna under senare år blivit färre. Det innebär färre forum där den unga kommunalaren får en chans att träffa den unga if-metallaren, eller där den unga medlemman i Hotell- och restaurang, kan ha en diskussion med den unga medlemmen i byggnads. Därmed blir kunskapen om varandras situation och livsvillkor sämre och risken för missförstånd och motsättningar större. Här tror jag att SSU skulle kunna göra skillnad genom att erbjuda just de forum, just de arenor, där man kan träffas över förbundsgränserna. På allvar vara en plats där unga fackliga kan mötas. SSU har länge drivit frågan om fler unga, politiskt förtroendevalda. Vi har talat om förgubbningen av partiet och vikten av att lyfta fram ungdomar. Med det är ju inte bara partiet som lider av ett överskott på gubbar och tanter, det finns kanske ett visst överskott också inom fackföreningsrörelsen. Om man som ung ska kunna ta sig fram och göra sin röst hörd är det avgörande att man har ett nätverk som kan ge råd och stöd, att man har kamrater att gråta ut eller samla kraft hos. Jag tror att SSU skulle kunna ge just det stödet och därför ser vi det som en självklar SSU-uppgift att stödja och rusta unga fackligt aktiva som vill ta på sig fackliga förtroendeuppdrag.

Det är ju också i den andan som SSU tagit initiativet till Bommersviksakademin, en för partiet, fackföreningsrörelsen och SSU, gemensam ledarutbildning. Den tredje uppgiften handlar om att vara politiskt relevant. Om fler unga fackliga ska tycka att det är värt att bli medlemmar i SSU så måste vi lyfta frågor som är viktiga i unga fackligas vardag. Och detta är samtidigt en utmaning som vi delar med LO. Som vi alla vet och som Wanja konstaterade i sitt inledningsanförande, så är organisationsgraden bland unga arbetare alldeles för låg. Detta är mycket allvarligt. Om inte fackföreningsrörelsen lyckas vinna de unga nu är det inte troligt att man kommer göra det när de blir äldre heller. Och därmed är rekryteringen av unga till facket en ödesfråga. Till en del handlar det om organisation. Det måste bli lättare att bli medlem i facket och det måste bli lättare att byta förbund när man byter jobb. Många unga jobbar, när de väl jobbar, på flera jobb samtidigt och ofta inte heltid. Detta ställer ofta till problem när man vill bli medlem eftersom vilket förbund man ska gå med i är otydligt och man inte kan vara säker på att få hjälp när man väl behöver den.

Samtidigt som informationen till elever på praktiska program ofta är bra så är jag inte lika säker på att alla dem som går teoretiska program får den information de behöver. Detta är ett stort problem, för många av dem som missas hamnar efter skolan också i typiska LO-yrken. Och här tror jag att LO skulle kunna göra mer, bli bättre på skolinformation naturligtvis, men vore det inte bra om man kunde erbjuda unga gymnasieelever en väg in. Ett LO-medlemskap som gör att man finns med i rullorna, får erbjudande om att gå kurser och redan på gymnasiet bli facklig aktivist. Men viktigare än att förändra och förbättra organisationen är det att på allvar vara relevant. Och relevant blir fackföreningsrörelsen när den ser och lyfter upp de problem som unga upplever i sin vardag. För det är först när LO och förbunden talar om den höga ungdomsarbetslösheten, den utbredda bostadsbristen eller om alla dem som lämnar skolan utan de kunskaper dom har rätt till, som man på allvar kan bli lyssnad till. Och det är när vi inte nöjer oss med att bara peka på problemen utan också presenterar lösningar som vi på allvar blir relevanta.

Dagens generation unga är den första generationen som riskerar få det sämre än sina föräldrar. Svårigheten att få ett jobb, en bostad, en vettig utbildning trycker ned en hel ungdomsgeneration. Detta är allvarligt, inte bara för de enskilda som drabbas, utan för hela samhällsutvecklingen. För vad händer med en ungdomsgeneration som aldrig på allvar får träda in i vuxenlivet? Vad händer med en ungdomsgeneration som inte vågar tro på framtiden och vars problem inte tas på allvar? Den tappar framtidstron och den vänder sig bort från det gemensamma och bort från politiken. Vi ser det hända i Spanien och vi ser det hända i Grekland, där det senaste valet blev en triumf för de politiska extremisterna. En förlorad ungdomsgeneration riskerar därmed att bli en förlorad framtid. Men, det hoppingivande och på samma gång det absurda är att de problem som drabbar den unga generationen faktiskt går att lösa relativt enkelt. Ta bara ungdomsarbetslösheten. Den är rekordhög. Regeringen har sänkt arbetsgivaravgifter och momssatser med drygt 21 miljarder kronor men det har knappt skapat några nya jobb överhuvudtaget.

Men om vi leker med tanken på att vi istället för att subventionera anställningar som redan finns skulle använda dessa 21 miljarder till att anställa inom offentlig sektor så skulle vi på ett bräde kunna skapa 60 000 nya jobb. Låter det orimligt? Det är faktiskt precis vad man har gjort i Umeå, ja inte anställt 60 000 i den offentliga sektorn, men man har anställt 200 arbetslösa ungdomar. Gett dem riktiga jobb till avtalsenliga löner. Gett dem en chans att ta sig ur den hopplösa arbetslösheten. Eller ta Västerås, min egen hemkommun, där man erbjuder en kombination av halvtidsjobb med halvtidsstudier. Listan på exempel över kreativa lösningar på ungdomsarbetslösheten kan göras längre men poängen är att det går att bekämpa ungdomsarbetslösheten om bara den politiska viljan finns. Samma sak är det med bostadsbristen. Över hälften av landets kommuner har brist på bostäder åt unga. Vi kan diskutera hur man kan förbättra bygglovsprocesser, konkurrensen inom byggsektorn eller hyressättningssystemet, men grundproblemet är att det saknas pengar och vilja att bygga och framförallt att bygga hyresrätter.

En spännande lösning skulle kunna vara att använda pensionskapitalet till att bygga bostäder. Det har gjorts förut i det är landet med goda resultat, vi skulle kunna göra det igen. Avkastningen kanske inte kan jämföras med den man i goda tider kan få på börsen, men den är säker och den är långsiktig. Och vet ni vad det bästa skulle vara? Jo, att vi skulle kunna bygga bostäder åt unga idag och trygga deras pensioner om 40 år. Det är social ingenjörskonst när den är som bäst. Kamrater det här är exempel på vad vi skulle kunna göra tillsammans, lösningar vi skulle kunna komma fram till, om vi bara tillät oss själva att lyfta blicken. Om bara vi förmådde att lyfta upp  ungas problem på den politiska dagordningen. Svensk fackföreningsrörelse, LO, har haft en unik förmåga att komma fram till kreativa lösningar på samhällsproblemen, på de problem unga människor upplever i sin vardag. Ni kan göra det igen, men då krävs det att ni bestämmer er för att göra det och att ni bestämmer er nu. En hel ungdomsgeneration kan inte vänta. Om vi ska vara relevanta, om arbetarrörelsen ska vara relevanta för unga inte bara idag utan också i framtiden då måste vi handla och vi måste göra det nu. Tack för ordet och lycka till med fortsättningen på kongressen!

 

 

Fotograf: Lars Forsstedt